♦ Vista Fashionhood

Ja, så var det alltså slut på semester och tillbaka till vardagen. Mr J är på jobbet och AK på dagis, som snart även joinas av lillsyrran då det inte är långt kvar tills att jag börjar jobba igen..!!

Vi avslutade i alla fall semestern med två barnfria kvällar i rad på Fejan. Först med middag och en massa skratt tillsammans med Anna och Calle på fredgen och för att sedan åka tillbaka på lördagen för Governor Andy’s spelning – grym!

Som ni säkert vet har halva styrkan lämnat landet för at glassa i LA.

Själv får man göra det bästa av den Svenska sommaren och sista semester veckan. Hittills har det varit fullt upp non stop åkandes fram och tillbaka till landet, till vänner och till olika evenemang.

Veckan som gått började på landet med mys tillsammans med familjen för att sedan åka hem och lämna över kidsen till barnvakt och få en kväll med vänner.

Det kom att bli en kväll ute i Kristinebergsparken(?) på en filt med mat, dricka och en punkterad fotboll. Som sedan förde oss vidare hem till Björne och Jessica för spel och lite mer skålande. Trots att jag sällan har tur i spel lyckades jag, med hjälp av bra teamwork, vinna båda de ronder jag deltog i tur var väl det i och med att jag är en sjukt dålig förlorare och därmed slapp visa upp den sidan.

Dagen efter var det igen tid för att vara trött i varken kropp eller skalle då vi drog med kidsen till en park med mormor, morfar, Maxen och Izak. För att idag följa upp med en mindre kräftskiva hos Max och Linnéa.´

Så ja, carpe diem, säger denna trötta mofo’n och som nu går och lägger sig! 

Ja, Magda är back in town, vår sakande fjärde musketör. Så för att fira att hon flyttat tillbaka (från en tid som hockeyfru i Leksand) till Stockholm och oss drog jag, Angelica och Natalie hem till deras nya hus i Enskede där vi blev bjudna på middag och drinkar.

Medan Magda och Johan höll på att duka och göra i ordning lekte jag med deras söta dotter Emilia och lärde henne samma saker jag präntat in hos mina egna kids, hur man säger peace och smilar för kameran, vilket hon snabbt snappade upp. Sedan var vi best buddys för kvällen och jag fick ett nytt smeknamn av henne; ”momor Fia”.

Jag tar det som en komplimang(?).

Efter middag och lite tjejsnack tog vi på oss våra klackar och åkte mot staden. Det som skulle bli en drink på stan blev, som det oftast blir, en helkväll på stan. Vi började i Gamla Stan men avverkade sedan både East, Berns och Spyan innan vi gav upp, ungefär samtidigt som solen steg upp.

Natalie, Magdalena, Sofia & Angelica.


Samantha? Miranda? Charlotte? Carrie?

Så har det gått ännu en vecka av semestern. Tiden går som alltid alldeles för fort när man är ledig, men vi kör på, fullt ös medvetslös.

Hur kvällen från mitt senaste inlägg slutade vet säkert ni alla som har Mr J på Facebook – med en nakenchock. Så jag ska inte tjata om det, Angie har återhämtat sig.

Men mycket annat har hunnit hända också… I torsdags bjöd jag in mig själv och min galna familj hem till Angies mormor och deras galna familj, vilket resulterade i ett mindre poolparty.

Jonas och Angie bevisade att de var lika smärta som för tio år sedan och fortfarande kunde dyka genom badringar och Anton fick bevisat att han visserligen kunde dyka, men inte simma. Tur att farsan var snabbt i efter. Men förutom den lilla olyckan blev det en riktigt lyckad varm dag, så varm att till och med jag nästan badade ;)

Dykutmaningen…

Jonas menar att jag alltid ska larva mig och ”göra mig till” på bilder (?!)…

Skönt att jag inte är den enda…

Gudmor och Gudson.

Ja, årets bloggare lär vi ju inte bli. Men för att ha börjat som ett skämt tycker jag att vi varit ganska duktiga med våra inlägg. Fast så hamnar vi i svackor. Angies dator kraschar och jag flyr ut till landet och bort från allt som har med www att göra. Jag har försökt blogga från mobilen, men jag kan inte. Är för gammal, eller oteknisk. Eller kanske både och…

Istället har jag njutit av solen, legat på bryggan, åkte på båtturer och ätit massor av god mat.

Inte helt fel!

Men så kommer vi tillbaka till staden och vad händer då, jo Angie drar ut till staden med min man för att spela biljard med några homies. Jo, jag vet någon måste ju vara hemma med kidsen, inte mig emot, men då de sover sedan några timmar tillbaka blir det lätt lite ensamt.

Ska nog försöka få hit homiesarna istället. Kanske locka med lite drinkar och dra fram projektorn och någon bra film. Nä, de vill nog hellre dra vidare och vimla bland stadens krogar. Å här sitter jag, helt själv. Å nya skor har jag också utan att ha någon att visa upp dem för…

Nä, nu får det vara slut på självömkan! Drömmer mig istället tillbaka till landet, solen och bryggan. Vi höres!

Som sagt, en grillkväll som började barnvänligt och som då kidsen somnat bara eskalerade (- Ja just det, jag sa ju att man visst kan få in det ordet i en vettig mening).

De djupa filosofiska diskussionerna avlöste snart varandra och kloka ord och råd flödade. Helt klart att det var en grupp väldigt intelligenta och djupsinniga personer som satt samlade.

Som vår egen upplysta Buddah hade vi Bubba (Bubbe?) som lärde oss om vikten av att flörta – ur ett kvinnligt perspektiv – tillexempel genom att få sexistiska kommentarer av okända byggarbetare skrikna till sig för att väcka sexlusten.

Roddan fick oss att inse att hatt bara kan bäras upp av en riktig man och insåg själv det fina med rosé.

Själv höll jag hårt fast vid att jag kan förstå alla världens språk och briljerade med vetskapen om att ”klämma en bärs” inte är något man gör tillsammans med polarna på en äng en sommarkväll i Norge.

Eller?

Vilket osökt leder oss in på Angies expertis inom Carpe rumpus och andra ”rövarhistorier”.

Så tack för en rolig kväll alla ni som kom och förgyllde den!

Grillning á la Veronica!


Mums!


Städat och barnvänligt innan klockan åtta...


Roddan & jag, långt efter klockan åtta...

När jag och Angie gick på mellanstadiet, jag tror det var fyran, stod högläsning på schemat.

Alla kids hade själva valt ut en bok att läsa och under lektionen fick alla sedan i tur och ordning läsa upp en sida ur sin bok. De flesta hade valt Sune, Tvillingarna på Sweet Valley High eller något annat liknande.

Men inte jag och Angelica. Vi hade både plöjt igenom Jean M. Auel’s vuxenroman Grottbjörnens folk på cirka åtta hundra sidor. Den första boken i en serie om stenåldersflickan Ayla.

Vår fröken höjde lite på ögonbrynen när Angelica sa vilken bok vi båda valt, men lät henne börja.

”Hon tog hans styva lem i munnen…” läste Angelica högt och tydligt.

Fröken hostade plötsligt till. Men Angelica fortsatte högtidligt att recitera hela sidan ned. Sedan tog jag över och läste ytterligare ett blad medan klasskompisarna lyssnade med blandade rektioner, samtidigt som fröken blev allt rödare i ansiktet.

När vi var klara harklade hon sig och tittade på oss genom sina tjocka glasögon.

”Så, ni läser båda väldigt bra. Men var det något med texten ni skulle vilja förklara eller ha förklaring på?” frågade hon oss, precis som hon frågat alla tidigare läsare.

”Ja!” sa jag och tittade på Angelica.

Hon nickade.

”Ja, vad är en lem?” frågade tioåriga Angelica.

Det var alltså så vi båda introducerades för Auel’s snuskböcker och sedan maniskt fortsatte läsa de fyra följande lika snuskiga och lika tjocka böckerna i serien.

Så idag när jag var och handlade såg jag plötsligt att den sjätte och avslutande boken kommit;
De målade grottornas land.

Så Angie, my partner in crime, nu har jag köpt sommarens strandbok!

Ja, som sagt en riktig grym kväll, natt och ända fram till på morgonen…

Många ”intressanta” nya bekantskaper, nya uttryck som myntades och nya upptäckter om vandra.

Visste ni tillexempel att Tommi är thailändska, eller att Angie är den enda av oss som inte är efterbliven (enligt en opålitlig källa) eller att Magda gillar hård, HÅRD rock..?!

Fast att Anniz var den som drog igång snusksnacket och att jag under kvällen hade svar på alla frågor även de som jag inte uppfatta eller fatta, eller att Björn på efterfesten var en grym värd som förhöjde stämningen med både humör och skön musik, var ingen nytt utan en självklarhet.

Inte heller att Jonas var den som blev trött först var något nytt, fast att jag och han orkade hålla igång hela natten ända fram tills en timme innan kidsen vanligtvis väcker oss tycker jag är en ganska bra bedrift av oss gamlingar.

En otroligt skön bild på otroligt sköna dudes av en otroligt skicklig fotograf!

Jonas med hatten – som han hävda kom från hans tid som pimp, vi säger så farsan…

Joakim Yngve som läst Spelet och som tycker att det är helt okej att bajsa på andras hundar, om du verkligen måste. Å så Angie med ringen som uttryckte Bad men som vanligt lyckades look so Good.

Tommi lärde oss alla att se det fina med Yoga.

Shade's döptes snabbt om till Shame's. Men varför jag förtjänade att ha på mig tre stycken har jag glömt…

Gamla vänner...


Och nya..?

Rihanna och Katy Perry är BFF’s  - jaaarå det är så kidsen pratar nu för tiden.

Kanske en otippad duo för en del, men ganska klockren kan jag tycka.

Jag och Angie har också länge sagt att deras relation och respektive personlighet påminner en del om min och hennes.

Ja, det är förstås Angie som uppdaterar mig med skvallret eftersom hon har the inside information. Men bara genom att kolla in deras videos kan man ju se likheterna. Tycker ni inte?

Angie som Rihanna och jag som Katy Perry, såklart!

För se bara senaste videon med Katy Perry – den är ju så jag!

Förutom att jag aldrig någonsin kan bli lika het och (tyvärr!) saknar tandställning så är det ju precis samma process jag går igenom varje gång jag går ut på stan (ni vet, vaxar mustaschen och lämnar glasögonen hemma) för att ens komma i närheten av den nivå Angie and the girls är på.

Att Katy i videon flirtar med 80’ talet (som jag älskar!) genom att ha med Kenny G på saxofon och inte nog med det slänger in poppluttarna Hanson att spela band på festen är ju också exakt vad jag själv hade velat göra i min video (om jag kunde sjunga).

Efter Katy’s egna uppenbarelse i en neonchock var jag dessutom tvungen att direkt gå och köpa mig nagellack i både neongult och rosa.

Så om hon någonsin behöver en stand-in kan jag bara låna Angies olikfärgade skor á la Katy och så är jag good to go!

Så Katy, hör av dig! Å du med Rihanna, du börjar bli lite dålig på att kommentera här på bloggen tycker jag…

Jag kanske har fått solsting, men nu vill jag ha en cykel. Jag vill verkligen, verkligen ha en cykel.

Men inte vilken cykel som helst, en riktig stylish. Nä, inte någon sådan där dyr värsting cykel.
Som fungerar…

Jag vill ha en gammal skruttig damcykel som jag kan pimpa. Kanske måla den i guld eller i rosa och smycka den med en ringklocka i form av en nyckelpiga (jag har sett att de finns!) och en färgglad flätad cykelkorg med pärlor.

Mr J var helt med på att även jag borde få mig en cykel. Tills jag nämnde min just hur min drömride såg ut.

”Men ska du cykla runt så? Folk kommer ju tro att du är en knäppskalle!” var hans spontana respons.

Men jag antar att jag är en knäppskalle, för jag vill verkligen, verkligen ha en sådan cykel.

Någon annan knäppskalle som vet vart man kan införskaffa sig en sådan?

Snodd bild, som ni säkert förstår...

Lyssnar vanligtvis på SR Metropol, men så var Mr J där och fibbla med frekvensen och så blev det 107,5. Men, han gör en del bra saker också visar det sig ;)
För medans vi satt där och jäste på balkongen i solen strömmade den enda danslåten efter den andra ur högtalarna. Å då Sunset Strippers spelades tog det mig genast tillbaka till för några somrar sedan då jag och Nate var på turné genom stadens dansgolv och röjde järnet – varje kväll!

Så Nate – den här är till dig! ♥

Nej, nej, dej… Det var inte såhär det skulle bli! 2011 skulle bli det bästa året någonsin..!

Men de senaste veckorna har allt bara gått i en ond spiral nedåt…

För mig började det med att sonen blev sjuk och så pass dålig att jag fick ligga inne med honom på Astrid Lindgrens barnsjukhus i två veckor (där utav mitt uteblivna bloggande här, mer om AK och han sjukhusvistelse kan läsas på andra bloggen).

Sedan åkte vi till landet för att vila upp oss, men då blev Mr J akutsjuk och fick hämtas av sjöräddningen med helikopter. Det blev i och med det visserligen mer dramatiskt än vad det behövde vara, men ändå så pass att det fanns anledning till oro och det blev ännu en sömnlös natt.

Den enda trösten var att tänka att nu kunde det väl inte bli värre… Men det kunde det.

På väg hem från landet ringde Angelica med chockbeskedet om vår vän som gått bort…

Jag vet inte hur man ska hantera det…

Jag gör det jag vanligtvis gör; lämnar och hämtar barn på dagis, ordnar med allt som behövs ordnas, äter och försöker sova och på något sätt får jag visst tiden att gå. Samtidigt som det känns som världen stannat för en stund…

Det var inte såhär det skulle bli!

Ja, idag var det alltså tänkt att Angie och Filippa skulle komma hem från USA.

Angie sa innan hon åkte att hon förväntade sig att vi alla skulle stå på Arlanda och välkomna henne och sedan ta med henne på en heldag och kväll för att få henne in i rätt tidzon igen.

”Ja, ja!” sa vi och skrattade och himlade med ögonen.

Men i smyg var det just det vi planerade. Så tanken var att sykonen skulle ta en taxi ut till flygplatsen för att hämta upp Angie och Filippa och sedan ta med dem hem till mig. Där jag handlat för att vi skulle kunna ha värsta brunch för hela gänget med nybakat bröd, äggröra, bacon, melon, kaffe, våfflor och massa annat gott. Till och med champagne stod på kylning.

Men vad händer?

De missar planet!

Men jag antar att vi är mer besvikna än dem. Inte helt fel med några extra dagar kan jag tänka.

Själv sitter jag nu här ensam med en massa jäkla bacon…
Sånt är livet, vissa får bonussemester andra bonusbacon.

Jag har funderat ett tag nu på att bleka tänderna. Tycker det ser så fräscht ut, speciellt till en sommarbränna.

Men efter att ha träffat Eva häromdagen, som just gjort en tandblekning, är jag tveksam…

”Får se då!” sa jag ivrigt.

Eva ger mig då ett sådant där likgiltigt smilegubbe leende, ni vet, som ett rakt streck bara. Med enbart läpparna försiktigt särade så att ungefär tre millimeter av hennes nyblekta tänder syntes.

Hon berättade hur det hade gått till och under hela tiden hon pratar håller hon ena handen framför munnen.

Jag fick veta att det kan göra ont om man inte kostar på ordentlig bedövning och att det även kostar en del. Så jag var inte helt övertalad om det var värt det, så jag bad om ett nytt leende.

”Nää” fnissar Eva, men ger mig tillslut ett halvdant två sekunders leende, då kanske fyra millimeter att gaddarna skymtade denna gång.

Men hallå! Eva! Vad är vitsen med att bleka tänderna om man inte tänkt gå runt och blända folk med sitt leende?!

Det är som att färga håret och sedan dra på sig en gigantisk mössa, eller skaffa sillisar och sedan börja klä sig i tjocka täckande hoodtröjor.

Skärpning!

Idag tog jag med Lilla T in till stan för att luncha med min finaste Eva.

Då jag spenderat en halvtimme åt att leta upp och åka fyra olika hissar för att ta mig upp från perrongen till centralen med dubbelvagnen, kände jag mig en aning irriterad. Men självklart vände det så fort jag träffade Eva, solen själv. Som vanligt bubblade hon på om det ena efter det andra, medan T ständigt avbröt oss genom att kasta olika föremål i backen åt oss att plocka upp.

”Det här måste vara meningen med livet!” sa Eva och nickade åt min dotter.

”Ja, det är i alla fall bra för magmusklerna”, sa jag och böjde mig för sjunde gången för att hämta upp locket till nappflaskan.

Efter en mysig lunch följde jag med Eva till kontoret, samtidigt som T började gnugga sig i ögonen och gossa med sin snuttefilt.

”Åh, nej du får inte sova nu när mamma ska visa upp dig för sina jobbarkompisar!” sa jag och lyfte upp henne på armen.

Så stolt trippade jag runt och visade upp min lealösa unge, med halvslutna ögon och drogad blick.

Kan detta ha bättrat på min mammaimage? Tveksamt!
Men det var väldigt roligt att se alla i alla fall!

         Min solstråle ;)

Fult ös, medvetslös!

Idag hade jag planer på att möta upp Veronica och hennes pojkvän GH. Hon skulle ringa när hon vakande. Men jag förstod snabbt att det inte handlade om samma tid som vi småbarnsföräldrar vaknar. Så efter att jag lämnat AK på dagis fortsatte jag upp till centrum.

Där stötte jag av en slump på Tina och Emil som alltid är lika glad. Så vi gjorde sällskap i några affärer. Jag skulle som vanligt inte köpa något, men det är ju så lätt att synda. Ännu lättare när man entusiastiskt får bekräftat att ”Ja, det där är ett riktigt klipp!” av Tina samtidigt som jag i min tur hejar på henne med ”Det där skorna kommer du ha så stor användning för”. Visserligen kanske inte den kommentaren inte värt så vidare mycket då den kommer från någon som mestadels bara äger skyhöga opraktiska klackskor som står i garderoben och samlar damm. Men det funkade!

Klockan ett ringde Veronica, då hade hon vaknat. Ja, vad var det jag sa?!

Så jag hämtade AK och så träffades vi på en picknick vid Soluret.

Veronica hade berättat att GH var väldigt barnkär, men om det var någon som blev kär så var det Anton i GH. Så de två sprang runt och spelade fotboll och hoppade omkring medan Tilde ena stunden kämpade för att hinna ifatt dem och bollen, för att i nästa stund göra en tvärvändning och skynda sig fram till filten där vi satt och börja tigga till sig bullar från Veronica. Så med den barnpassningen kunde jag själv sträcka ut mig på filten och bara njuta av solen. Me like!

Efter en stund kom Jessie och joinade oss och ännu senare även Jonas.
Så det blev ännu än lång skön dag i solen...

Som att blicka in i framtiden 13år; tonårs Tilde ”Ja ba hallå!”


Anton demonstrerar sin pinn-mustasch.


Veronica & Tilde.


Gruppbild på fotbollslaget.


Veronica & GH.
Foto: Anton Kingston

Här kommer vårt klipp och motivering;

Klippet är på när Anton Kingston, vår son och familjens entertainer dansar loss, enbart 14 månader gammal. Nästan varje dag sker något nytt upptåg som man önskar att man kunde fånga med en schysst kamera. Något som vi är i stort behov av med kvalitén på detta klipp att döma ;)

Eftersom sonen dessutom kastat pappas telefon i backen nyligen, så den gick sönder, vore det ju dessutom himla coolt om han med sitt klipp kunna gottgöra pappa med att vinna en ny telefon
- en Xperia™ arc! ^^

Vuxna brukar alltid nämna det där med att ”ha barnasinnet kvar” som någonting positivt.

Men vad är det för barnasinne man syftar på? Det kan ju knappast vara sinnet på en treåring, för de är ju inte vid sina sinnens fulla bruk.

Å det menar jag – fast roat med en massa kärlek och respekt.

Men i deras små skallar är det ett sådant virrvarr av fantasi blandat med verklighet att jag ibland inte tror att de själva vet skillnaden.

Ena stunden kan treåringen filosofera högt och man imponeras av dennes insiktsfulla och djupa tankar, för att i nästa sekund kasta in en dinosaurie i resonemanget som slukar allt annat. Inget konstigt med det!

Imorse kom Anton Kingston in till vårt sovrum, där lillsyrran redan befann sig, och så mornade vi oss en stund innan jag tyckte att det var dags att gå upp och göra oss i ordning.

”Jag är hungrig, jag vill äta frukost!” sa jag till AK.

”Du vill äta min hjärna?” sa AK från ingenstans med uppspärrade ögon.

”Nä, jag hade mer tänkt mig kaffe och macka”, sa jag.

”Du vill göra macka av min hjärna!” konstaterade han utav det och for upp ur sängen.

Jag masade efter och slängde på mig morgonrocken och lyfte upp Lilla T på armen.

”Åh neeeeeeeeej, ta mig inte!” vrålade AK och sprang sicksack framför oss på sina smala kycklingben.

”Anton, om du inte slutar skrika kommer jag äta upp dig på riktigt”, hotade jag.

”Nej gör inte det! Gaaahhh!!”

”Sluta skrik!”

”Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!!”

AK störtar med skräckblandad förtjusning in under köksbordet för att ta skydd.

Jag hasar efter, släpper ned syrran på golvet och börjar göra i ordning frukost.

”Kom, göm dig här med mig!” manar Anton henne, och hon kryper genast dit under, glad att bli inviterad i leken.

När frukosten är färdig tycker jag att de kan komma fram därifrån. Icke!

”Våra hjärnor, våra hjärnor!” ojar sig AK.

”Jag ska inte äta era hjärnor!” lovar jag och försöker dra ut dem därifrån.

Lilla T får jag tillslut tag i och lyfter upp henne under sprattlande protester, men AK gör sig omöjlig.

Efter tio minuters lirkande…

”Nu kommer du ut!” ryter jag.

Vilket såklart inte var till någon nytta.

Fyrtio minuter senare.

Jag och T har ätit, badat, klätt på oss och är redo att gå.

AK sitter fortfarande under bordet i sina kalsonger.

Då började jag faktiskt känna mig som det där monstret han såg mig som.

Mitt tålamod var slut och jag tog honom helt enkelt under armen och bar ut honom därifrån, tvingade på honom kläder och satte honom i vagnen och körde iväg till dagis.

När vi kommer fram till dagis drar AK plötsligt igång att snyfta och då vi närmar oss en fröken lyckas han klämma fram några ynka krokodiltårar.

”Vad är det som har hänt Anton?” frågar hon.

”Min mamma…”, snyft, snyft. ”Min mamma, hon vill… Hon vill äta opp määäj!!”

Så det där med barnasinnet - Tack, men nej tack!

Detta klipp med komikern Jim Breuer beskriver så klockrent den fantasivärld vi småbarnsföräldrar sugs in i av våra barn. Ungefär 2.02 in i klippet blir det som bäst ;)

Idag sker ännu ett kungligt bröllop, prins William tar Kate till sin fruga.

Ännu ett par som snor min och Jonas intågnings idé, remeber?!
Se det kungliga klippet själva!