♦ Vista Fashionhood

Då radio SR Metropol, som vi vanligtvis lyssnar på, inte går att få in i Dalarna
var vi tvungna att zappa runt för att försöka hitta något annat att lyssna på.
Tillslut blev det en kanal som spelade gamla 80-tals hits - till min glädje!

Så det var bara att hugga tag i McDonaldsmuggen som mikrofon och på med
de rosa platsbrillorna á la 80’s och köra karaoke resten av resan. Me luv!

Resten av familjen var konstigt nog inte lika exalterade..?

Men kom igen var inte pop, rock och hiphop som bäst p 80-talet?!

Det var lätt MTV och alla hits som fick mig att lägga balettskorna på hyllan och börja på hiphop!

På kvällen blev vi bjudna på en god middag. När kidsen sedan somnat och med lite vin i glasen blev vi filosofiska.

”Jag är precis samma person som jag var innan jag fick barn” sa Max.

Vi alla nickade instämmande.

”Ja, jag tycker att jag är precis som jag var då vi gick i gymnasiet” lade Jonas till.

Alla så nickade vi igen…

Därefter bytte vi samtalsämne till världshändelser och politik. Två timmar senare hade Jonas somnat på madrassen på golvet som vi dragit fram till kidsen och Linnea tackade för sig och gick för att natta Izak.

Jag och Max kämpade tappert på med dryck och snack, men insåg så småningom att även vi var tvungna att gå och lägga oss för att orka upp imorgon.

Då slog det mig – inte handlade någonsin samtalen om politik då vi träffades och festade under gymnasietiden. Inte heller har jag något minne av att Jonas somnade på golvet (fast det är klart att det kan ha hänt). Och definitivt gick vi inte och lade oss innan klockan tolv eller ens bekymrade oss över morgondagen.

Så kanske, bara kanske har föräldraskapet förändrat en lite ändå…

Grabbarna grus back in the days...

Yo, hälsningar från Dalarna där vi spenderar några dagar på Max och Linneas landställe.

På morgonen berättade Jonas för Max och Linnéa hur vi brukar köra killarna mot tjejerna med kidsen hemma.

Han påstod också att killarna är bäst, men det där måste han fått om bakfoten…

Dessutom är det där dagisfasoner. Men för att sänka mig till hans nivå kan jag väl lika gärna demonstrera att tjejer faktiskt är bäst!

Detta samtal utspelas i vår stuga på förmiddagen;

Jonas: Jag och Max drar och åker lite bräda nu, men vi är tillbaka till lunch.

Jag: Men hinner ni det? Klockan är ju elva nu!

Jonas: Jaa, det är lugnt!

Samtidigt utspelar sig ett annat samtal i den andra stugan som går ungefär såhär;

Max: Jag och Jonas åker till backarna nu, så vi är väl framme där om en halvtimme.

Linnéa: Men det tar ju knappast en halvtimme att åka dit?

Max: Jo, vi tar bara en bil så det går fort.

Linnéa: Det går väl inte fortare för det? Det lär minst ta en timme!

Max: Nejdå, vi är tillbaka till lunch.

Nästan exakt en timme efter att de åkt ringde grabbarna och meddelande att de var framme.

Jag och Linnéa tittade på varandra och himlade med ögonen.

Vid lunchtid ringde grabbarna på nytt och meddelande att de nu stod i liftkön redo att ta sig upp för sitt första åk.

Igen tittade jag och Linnéa bara på varandra utan att säga något.

Först klockan fyra var de tillbaka och då var solen nästan på väg att gå ned och liftarna stängda.

Ingen bräda för oss tjejer alltså. Men, men… Man kan ju alltid trösta sig med tanken på att man i alla fall är bäst!

Detta var det närmaste jag kom att åka bräda idag…

”Personal space”, jag kan inte komma på något bra ord för det på svenska?

Men ni vet hur obekvämt det kan bli om någon man inte känner tillexempel står lite för nära när man pratar. Som om de klivit in i ens osynliga lilla revir.

Å plötsligt blir vi lite nervösa och kan inte koncentrera oss på något annat än att personen i fråga står just lite för nära.

Själv tycker jag det är sjukt jobbigt att hamn i sådana situationer med sådana människor.

Tror vi svenskar är extra mycket måna eller kanske osäkra över det där, fast det kanske bara är mina egna fördomar…

I alla fall, apropå det hela…

Häromdagen träffade jag en kompis mamma för första gången. Hon gav ett varmt intryck och det dröjde inte länge innan hon barnkärt lyfte upp min lilla dotter i famnen. Medans min dotter mumsa i sig en bulle stod vi sedan och småpratade lite.

Jag tyckte att hon var hur trevig som helst och jag fick uppfattningen av att hon gillade mig också. Även min dotter verkade känna sig bekväm och började efter ett tag klappa lite klumpigt men kärleksfullt på hennes kind sådär som småbarn gör när det är nyfikna på någon.

Vi skrattade åt att det var gulligt, men så såg jag att kärlekshandlingen lämnat spår av bulle på hela hennes haka som osmickrande nog mer såg ut som snorkråkor.

Så jag reagerade snabbt med att ta ena handen runt hennes haka och med den andra försiktigt borsta bort bullspåren.

Sedan tog jag ett steg tillbaka för att fortsätta samtalet. Men så fort jag mötte hennes blick förstod jag att jag trampat in i hennes revir. Utan att vi egentligen ville det kändes det plötsligt lite spänt och jag kände mig obegripligt nervös.

Jag hade oväntat blivit en ”personal space invader” och situationen blev ännu mer spänd och konstig i och med att jag var medveten om det.

Utan att någon av oss behövde säga det avslutade vi snabbt i samförstånd samtalet och jag fick min kladdiga dotter återlämnad.

Attans, att jag inte kunde låta bli att tafsa på första dejten!

I och med mitt dåliga bloggande får jag väl ta och uppdatera er i efterhand. Veckan som gått har jag nästan enbart spenderat med kidsen, så ni som är nyfikna på det kan checka ”mammabloggen”. För er andra nöjer jag mig att berätta om min onsdag…

Jag tar det från början, och för att få er att förstå ska jag börja med att säga att jag har lite si och så inställning till leksaksvapen. För det var det som fick min dag att urarta…

För samtidigt som jag inte vill uppmuntra min son (och senare även min dotter) att tycka att vapen är något häftigt, förstår jag att det bara är en lek då man är tre år gammal. Det vet jag ju själv som ofta klädde ut mig till cowboy eller bandit under mitt alias ”Bastu Kid”.

Dessutom nu när mormor låtit AK få ta hem min gamla leksaksrevolver går det ju inte att ta den ifrån honom.

På morgonen var sonen helt inne i sin lek som Lucky Luke och det gick inte få honom intresserad av någonting annat än att ”panga” saker. Så för att överhuvudtaget få på honom kläderna eller följa med till dagis var det bara att leka med. AK som både agerar huvudperson och regissör för alla lekar tilldelade mig rollen som bandit och lill’syrran till Baby Sheriff. På väg till dagis åkte han i sin och syrrans (häst och) vagn och letade efter misstänkta faror som verkade lura lite varstans.

Framme vid dagis fick han dock överlämna sin leksaksrevolver till mig. Jag böjde mig för att lägga ned den i babyväskan då han högljutt protesterade.

”Nej, inte i väskan! Nån kan ta den, du måste ha den såhär!” sa han och pekade på bakfickan på jeansen.

Så jag stoppade ned den i bakfickan och kunde därmed lämna en nöjd Lucky Luke för att ta hand om dagens bestyr. Eller bestyr och bestyr, det enda jag hade som plan för dagen var att försöka hitta ett stort Bonsai träd som jag och J kommit farm till skulle passa fint till vårt nya ”barhäng” i vardagsrummet.

Så jag tog en promenad till en närliggande blomsterbutik. I perfekt timing öppnade butiken just som jag kom fram och vi var därför ett gäng som gick in genom dörrarna samtidigt då de slog upp.

Som först in böjde mig ned för att ta en korg då plötsligt min revolver, som jag glömt att jag hade i bakfickan, trillade ned på golvet.

Allt i butiken stannade med ens upp och alla tittade de på revolvern som låg där framför mig.

Jag plockade upp den och höll den framför mig.

”Alltså det här är inget rån på riktigt!” sa jag som alltid lyckas formulera mig så klumpigt då jag känner mig stressad.

Notering till mig själv; säg aldrig ordet ”rån” oavsett i vilken mening då du håller i ett vapen, även om det råkar vara ett i plast.

Som tur var dröjde det inte länge innan de andra insåg att jag inte vara någon galen rånare utan snarare en smått galen mamma. Hur som helst lämnade jag butiken illa kvickt utan större lust att stanna kvar för att leta efter något jäkla Bonsaiträd.

Jag har varit extremt dålig på att uppdatera, men vad gör det när man har en bloggpartner som Angie – du är grym!

För att försöka gottgöra för min dåliga bloggning tänkte jag bjuda er ladies på lite info om er senaste kärlek, snubben från Nicki Minaj videon. (Som Angie skrev om i sitt inlägg - Enjoy Ladies!)

Han heter Willy Monfret och är en 28årig fransk modell och Deejay. Han har jobbat för en hel del välkända märken som bland annat Ralph Lauren, L’Oreal, and Diesel.

Brukar ni kolla på Top model så kunde ni även se honom posera i en photoshoot med tjejerna från säsong 6.

Så googla och njut, själv har jag inget där att hämta då jag har min blonda version här hemma ;) Så varsågoda..!

Hur gör man ett bra intryck på en date – jag vet!!

Börja med att avvisa de presenter du får innan av din date. Även om det är en väldigt fin klänning som han lagt ned tid på att hitta och köpa.

Nästa steg är att på väg till restaurangen visa sin roliga sida. Se dock till att verkligen skämta på din dates bekostnad. Sarkasm sätter garanterat igång den romantiska känslan inför daten.

Väl vid middags bordet gäller det att slå på stort för att fånga din dates intresse. Så varför inte slå ut ett helt glas rödvin över hans nyinköpta skjorta.

För att toppa det hela kan du sedan välja att istället för att hjälpa din date med rödvinsfläckarna ta upp din mobil för att du bara måste rapportera händelsen till din bästa vän.

Efter att ha ätit mer mat än din date låter du honom betala för kalaset och föreslår sedan att ni ska gå vidare till ett mysigare ställe. Dit bjuder du även in din bäste vän. För att verkligen visa att du bara har intresse för din date spenderar du sedan resten av kvällen åt att ta igen det senaste tjejsnacket med väninnan.

Som tur var delar min date min dåliga humor och satt själv och skickade precis lika många SMS till vår gemensamma tjejkompis. Han är inte något fan av att bära skjorta och dessutom poängterade han för servitrisen som kom med tvätt tips beträffande rödvins fläckar att det inte var han som skötte tvätten där hemma.

Han avslutade dock med att säga till mig att jag skulle vara glad att detta inte var vår första date och mumlade något om dåligt intryck. Vad tror ni han kan ha menat med det..?!

”I wanna be on the cover of Forbes magazine”, sjöng min pappa igår när vi gick förbi tidningsställen I affären.

Ja, vem skulle inte vilja det! En vacker dag kanske… Till dess får jag nöja mig med att vara på ett nytt omslag för M3. Men hey, lite extra pengar gav det ändå, ett steg närmare mot att bli en billionaire.

Go’morron dudes!

Fredag, löning och inga ”måsten” på hela helgen! Kan det bli bättre?!

Ja kanske... Ett par nya skor skulle inte sitta helt fel!

Har sett ett par gula jag diggar, men också ett par svarta... Äh, why not go crazy och unna sig båda två ^^

Apropå åldersnoja… Vad är det med gamlingar och deras behov av att ständigt prata om deras sjukdomar och besvär?

Varje gång jag möter någon av mina äldre grannar i trapphuset får jag en ingående rapport över deras senaste krämpor och symtom. Inte heller spelar det någon som helst roll om man inlett ett samtal om något helt annat, det lyckas ändå flika in det på något sätt!

Kanske är det så att man i varje stadie i livet har sin ”hang-up”. När man blir äldre handlar det om sjukdomar, då man blir förälder är det sina barn man ständigt babblar på om och då man är singel är det alla potentiella och icke potentiella lovers som det städigt ska ältas över…

Kanske är det också därför de blir sådana grupperingar. Par med barn hänger med andra par med barn, singlarna med singelvänner och gamlingarna hänger med varandra eller uppenbarligen så hänger de själva i mitt trapphus…

Fast när jag blir gammal ska jag se till att göra en revolt mot detta, då hoppas jag att Angie kommer och hänger i trappen med mig och så kan vi prata om våra superkrafter istället. Eller alla hennes potentiella och icke potentiella lovers, såklart…

Häng me och häng med oss och våra hang-up's... ;)

I natt drömde jag att Nate hade köpt en Louis Vuitton kanin till sig själv i födelsedagspresent. Jag visste inte ens att det fanns märkes kaniner, men det gör det tydligen, i alla fall i min dröm.

Kaninen skulle bo i Angelicas tvättkorg och heta Bob. Till och med i drömmen blev jag lite orolig när jag fick höra detta. Men Angelica och Nate försäkrade mig om att de visste vad de höll på med. Så de matade den med pizza och gick ut med den i ett koppel som de gjort av en telefonsladd.

Sedan blev Angelica hungrig och tyckte att de kunde äta kaninen. Men det tyckte inte Natalie och kallade henne djurplågare och de var nära att börja slåss. Då kom Angelica med ett annat förlag, att de i alla fall kunde göra en pälsväst av kaninen. Det tyckte Natalie var en bättre idé.

Det var då jag gick emellan och tog med mig kanin hem till mig.

”Jag visste att jag var en mormor!” skrek jag till dem.

Oklart varför eller vad det hade med saken att göra. Men, men…

Sedan väckte kaninen mig genom att ropa på mig.

”Ma-mam-ma-mam!” gnydde den.

Då vakande jag på riktigt och insåg att jag inte hade någon kanin som hette Bob, eller (så) galna vänner, men däremot en dotter som var vaken och ville upp.

Det sjuka med detta är att det kunde ha blivit min verklighet för några veckor sedan. Ja, fråga dem bara!!
 

Jahapp, så var Alla hjärtans dag över. Fick ni några kärleksbevis?

För min egen var jag nog på den mest oromantiska Valentine-date hittills i mitt liv. Med Nate och Angie.

Angie lovade visserligen innan att vi skulle hångla (som fan, tror jag till och med hon sa), men det var tydligen bara nått hon sa för att locka med mig ut och bort från min man. För inte då…

Anledningen till att vi utsatte oss för att gå ut och sticka ut från alla par som satt och hade romantiskmiddag var ju som sagt för att fira Natalie som fyller år just den 14e. Dåligt tajmat little dude!

Men det var ganska intressant att se paren som satt där på rad och åt och hur de alla betedde sig likadant. Som Angie skrev hade alla tjejer tillexempel satt sig inne vid soffan intill väggen, medan alla män satt på en stol mittemot med ryggen mot resten av rummet. Vad handlar det om?

Finns det någon vett- och etikettregel som vi inte känner till? Eller har det något med könsroller att göra tror ni?

Där satt vi alla fall i mitten som tre aliens på planeten för par.

”Vifta med din ring!” väste Angelica till mig.
Så det gjorde jag som hennes trogna slav. Men jag vet inte om det bara gjorde att jag uppfattades som sorlig. Om det var någon som noterade det lär de ju bara undra varför en förlovad kvinna satt där med två heta kvinnor på varsin sida om sig. Ibland är det tur att man saknar talang för att bli kändis så att man slipper det där med att läsa om sig själv i skvallertidningarna…

Sådär ja! Kom precis hem efter ännu en nattlig powerwalk med Nate, i regnet dessutom. Det kallar jag hurtigt!

5,6 kilometer gick vi och förbrände tre äpplen. Ja det var i alla fall vad Nates nya App som låter som James Bond talade om. Jag antar att det är bra, fast jag önskar att han dragit parallellen till cheeseburgare istället så det hade varit lite lättare att relatera till. Eller bärs, tyckte Nate.

Humm, vi kanske är sådana nyttiga hurtigbullar i alla fall…

Min mamma är lite orolig över detta bloggande.

”Tänk om någon stjäl din identitet!”

Hon hade nämligen läst om en kvinna som bloggade öppet om sitt liv och där en bedragare började utge sig för att vara henne på nätet.

Fast jag vet inte varför någon skulle vilja låtsas vara jag..?

Om det är någon som är sugen på att testa på mitt liv är ni välkomna hem till mig. Extra lämpligt om någon skulle vilja vara mig nu till helgen, jag skulle nämligen inte ha något emot att ta in på hotell som någon annan och sova ut.

Fast en bedragare kanske jag inte vill släppa in i huset, men en dubbelgångare skulle inte vara helt fel att ha ibland. Någon som man kan skicka att göra alla det där sakerna som man själv inte har någon större lust med?

Så om det är någon som sett min dubbelgångare be henne kontakta mig!

Såg av en slump att Melodischlagerfestivalen börjar ikväll. Jag kan väl inte säga att jag är något schlager-fan, men på något konstigt sätt lyckas man ändå kunna sjunga med i de där texterna om man någon gång hör dem, konstigt…

Själva festivalen har jag kollat på om jag varit hemma och vetat om att den sänds, så insatt är jag. Senast jag verkligen försökte titta på ett helt program var nog för ett par år sedan då jag Angie bestämde oss för att kolla på den och dricka lite vin och kritisera alla – hur de sjunger, vad de har på sig och hur de rör sig – det är vi bra på!

Men när sändningen började kom vi på att vi var ganska hungriga och inte på vad som helst. Plötsligt fick vi helt sjuka cravings för Thaimat. Inte vilken Thaimat som helst heller utan just TopWok’s (rekommenderas verkligen!) som ligger i Hässelby strand. Även om det ligger i orten är det en bit bort och skulle säkert ta oss mer än en timme att ta oss kommunalt fram och tillbaka. Palla!

Vi försökte komma på något annat att äta, något man kunde laga eller beställa hem, men begäret var för stort. Tillslut, efter lite mera vin, ringde vi helt enkelt en taxi. Vi fick en jätteglad och supertrevlig taxichaufför som skjutsade oss dit. Även om han tyckte att vi var en aning märkliga då vi i Hässelby bad honom vänta kvar medan vi sprang in för att beställa maten.

”Det här blir en dyr middag tjejor!” sa han och skrattade då vi hoppade in i bilen med våra kassar med mat.

Men det skulle bli ännu dyrare, för då vi var nästan hemma upptäcker jag att jag glömt min mobil på restaurangen. Så det var bara att vända och åka tillbaka.

Vi hann inte se mycket av den där Melodifestivalen, men det var garanterat en av de godaste middagar vi någonsin ätit!

Tänkte att jag kanske kunde hitta någon passande bild, kanske på då vi äter eller något.
Sedan insåg jag att jag nästan bara har bilder på där vi äter eller dricker något! Vi verkar inte göra något annat…

Så var det fredag, dagen man gått och väntat på hela veckan. Starten på en helg som för vissa innebär att man kan ta långa sköna sovmornar eller för vissa att kunna vara ute och festa hela nätterna. Eller så innebär ett smått kaos med barnpassning dygnet runt, som för mig själv, då min dude lämnat mig ensam med kidsen för att jobba ännu en jourhelg.

Efter att ha fått sovit cirka två timmar efter att dottern hållit mig vaken hela natten följde en lika kaotisk dag.
Jag skulle iväg på en fotografering (för ett nytt tidningsomslag), på andra sidan stan redan klockan tio, så ni kan ju förstå att det var rock ’n’ roll här på morgonen.

Medans jag sprang runt som en yr höna och försökte plocka i ordning det jag behövde ha med mig hade jag dottern krypandes efter mig gnyende och oförstående till varför hon inte stod i centrum. Samtidigt gastade sonen efter frukost, som han sedan vägrade äta då den serverades.

Eftersom J påbörjar jouren i eftermiddag tänkte jag ge honom sovmorgon, men tillsist var jag så illatvungen att sparka upp honom ur sängen då jag höll på att komma försent.

Hej å hå och iväg! Ett mirakel att jag faktiskt kom i tid!

Som ni kan förstå han jag inte ta några bilder, men detta klipp tycker jag illustrerar ganska bra hur det såg ut.
Från Trolltyg i Trollskogen - ett barnprogram som gick då jag var liten.
”Var är fjant” har blivit en stående kommentar här hemma då sonen sprungit iväg på bus.
Någon annan som minns det programmet?

Så har TV:n slutat fungera. Eller ja, alla kanaler har försvunnit.

”Jäkla Tele2!” tycker Mr J.

”Mmm, dåligt!” tycker jag.

Så J ringer upprört upp Tele2 och skäller ut dem.

”Varför har ni tagit bort våra kanaler, jäkla dåligt… I december..? Jodå, vi betalar alltid alla räkningar i tid!”

Efter en stunds konverserande lägger han på.

Enligt Tele2 skulle de inte fått in några betalningar sedan december. Vilket absolut inte kan stämma då jag är extremt nog med att alltid betala våra räkningar i tid.

Dessutom anmälde jag e-faktura i december och jag vet att det inte ligger några obetalda e-fakturor på internetbaken. Men då jag ändå jobbar inom banken och tagit hand om ändlöst många ärenden angående sena inbetalningar så vet jag att det ibland blir ett hopp i övergången från pappersfaktura och e-faktura.

Så jag loggar därför in på internetbaken och gör en manuell bankgiro inbetalning till Tele2, ifall det är så att det råkat blivit någon miss i december.

”Jäkla, Tele2!” anser J.

”Mmm, dåligt!” håller med jag om.

Två dagar senare (idag)…

Kanalerna är fortfarande borta.

”Jäkla, Tele2!” muttrar J och ringer upp dem igen.

Jodå, nu hade de fått in en inbetalning, den för december, men den för januari saknades fortfarande.

Fast jag vet ju att jag godkände en e-faktura för Tele2 när jag betalde räkningarna nu i januari.

Jag berättar för J hur e-fakturor fungerar och gör det extra långsamt så han ska hänga med, för han jobbar ju själv inte på bank, som jag.

För att demonstrera loggar jag även denna gång in på internetbanken för att visa honom.

”Se här!  Tele2 Bredband!” säger jag och pekar på januaris betalda e-fakturor.

Jag håller kvar fingret en stund så han verkligen ska se, för det kan ju vara svårt sådant här med fakturor och internetbetalningar om man inte jobbar med det, som jag.

”Ja, alltså det är jätte bra att du betalat för bredbandet, men har du betalat för TV:n?!” sa J.

”Ehmm... ”

”Ja, alltså vi tittar ju inte på TV via bredbandet!”

”Jäkla mig!” muttrar jag.

”Mmm, dåligt!” instämmer J.

70-talet är tillbaka! I alla fall om man ska tolka Marc Jacobs vårkollektion. Så ta en titt i mammas garderob vettja, så kanske du hittar någon gammal goding!

Vi ses i hallen...
Ja, så är det. Mr J hann precis komma hem från Island för att sova, vakna och sedan åka iväg och jobba igen.

Så skönt att vi inte har något inplanerat för helgen och bara kan ta det lugnt och ”bara va” och umgås.

Eller? Inte? Nej såklart inte!

Då var det nämligen dags för en jourhelg.

Att vara tillsammans och ”bara va” det får vi väl göra till sommarn, om vi hinner, för vi har ju en massa saker vi måste hinna med.

Kanske nästa sommar, fast då har jag ju börjat jobba igen så det kanske inte blir så mycket semester.

Men då kidsen flyttat hemifrån, då!

Fast då kanske man har tagit och fixat sig den där karriären och köpt det där huset. Å renovera måste vi göra, det gör alla! Slå ut badrummet, måla skåpluckor och kanske fixa oss en köksö. Sedan köpa ett landställe och åka på kurser! Det ska man göra. Så då kanske vi inte hinner med att umgås och ”bara va”.

Men då vi blir pensionärer då jäklar!

Fast då lär ju Mr J bara vilja sova hela dagarna och jag får sitta och ”bara va” själv!  

Jaja, jag antar att vi ses i hallen…

Kan inte säga att jag har någon större koll på Miley Cyrus förutom att jag fastnade för denna klänning hon bar till en awardshow.

Vill du sno stilen och komma undan med det billigt finns en liknande på Asos.com värd att kolla in.