♦ Borttappade bra, men hemma bäst!
Som jag skrev tidigare har vår träning gått sådär.
Men idag, eller ska jag säga inatt, fick vi äntligen våra otränade (men mycket söta) arslen ur vagnen och drog ut.
Eftersom vi bor grannar bestämde vi oss för att mötas, ta en sväng runt vårt område och sen tagga hem. Vi började gå samma väg som vi tagit de tidigare gångerna men kom så småningom till ett vägskäl.
”Kom vi fortsätter hitåt!” sa Angie och började gå rakt fram.
”Okej, men vet du vart den här vägen leder?”
”Nä, men det är lugnt vi lär ju känna igen oss”, menade hon.
”Tror du? Jag lovar att vi kommer gå vilse!”
Till historien hör att jag och Angelica under våra skolår tillsammans gick vilse på varenda utflykt. En gång när vi hade orientering i fyran hamnade vi på ett ställe som inte ens fanns med på kartan. Två timmar efter att vi skulle ha varit hemma började vi känna oss ganska uppgivna. Så medan vi satte oss ned på en sten beredda att svälta ihjäl i skogen startade lärarna en skallgång efter oss.
Tillslut hittade i alla fall vår klassföreståndare oss tack vara att han hört oss sjunga vårt farväl till världen. Bokstavligen! ”Oh happy day” tror jag det var vi sjöng.
En annan gång inte långt senare försvann Angie efter en skolutflykt. Jag kommer inte ihåg detaljerna kring den gången bara att det slutade med att en lärare fick sparken.
Efter det fick vi två alltid gå med en lärare så fort vi skulle någonstans med klassen.
Så ni kanske förstår att jag var lite osäker när vi nu gav oss ut på okänd mark.
Men WTF tänkte jag, det här är ju ändå våra kvarter hur vilse kan vi gå?
Efter våra steg hade jag totalt glömt bort det bekymret och var istället fullt koncentrerad på att lyssna på det senaste inom Angies lovelife. Ytterligare några kvarter och jag hade totalt glömt bort att ens se mig om vart vi var.
”Vart är vi!” sa vi båda i mun på varandra.
Vi försökte lokalisera oss med det var kolsvart ute och inga skyltar fanns att läsa.
”Jomen jag tror det här är vägen som bussen brukar köra till Brommaplan. Alltså ska vi gå åt det här hållet!” sa Angie och pekade på en uppförsbacke.
”Säker?”
”Ja!” sa hon.
FEL!!
Det var inte alls dit vi skulle gå! Vi vart bara mer vilse. Dessutom höll jag på att pinka på mig och Angie hade fått skavsår.
Tur att lill’morsan alltid är redo med plåster.
Tillslut lyckades vi på något sätt i alla fall hitta hem, vilket vi alltid gör… Snacka om bra träningspass!
ni eee såå töntiga..
